Jag har inte skrivit här på ett tag. Det har varit lite för mycket för mig att hantera på sistone. Är sjukskriven från skolan, i ungefär 2 veckor till, men ska träffa min läkare den 11 mars och eventuellt få förlängd sjukskrivning och höja dosen på mina antidepressiva.
Jag upplever att min medicin inte gör någon skillnad, känner ingenting.
Mitt ex, som jag fortfarande har känslor för och älskar, har skaffat ny flickvän. Men han säger att han är kär i mig med, men att han inte vet vad han ska göra för han inte vill lämna henne. Jag älskar honom, och kommer vänta på att få en ny chans, men tänker inte försöka förstöra för dom. Är han lycklig med henne så är det självklart att han ska vara med henne, o sålänge han är lycklig så är jag glad för hans skull.
Sålänge får jag nöja mig med att vara hans bästa vän, o jag är så otroligt glad över att jag ens får vara en del av hans liv. Även fast det är otroligt jobbigt att inte få säga hur jag känner.
Jag vill umgås med honom, men han tycker de känns fel att ha filmkväll, fel att dricka vin en kväll, fel att gå på stan, så jag vet inte riktigt vad jag och han kan göra utan att det ska uppfattas som fel för hans nya flickvän.
Mycket tankar som virvlar i huvet, hela tiden.

Jag faller isär. Det är som om jag ligger ner o blir sparkad av mina egna tankar, mina egna känslor, mina egna minnen. Det är som om att det enda jag kan känna är ilska och sorg. det går enbart utför. Vad fan ska jag ta mig till? Kan inte prata med folk, ingen ens försöker lyssna eller förstå. Jag isolerar mig mer o mer från allt och alla, suger i mig mer o mer av cigg, alkohol osv. Jag har självskadetankar/impulser dag ut o dag in, har självmordstankar 90% av vaken tid.
När jag sover, så drömmer jag om hur jag blir mobbad, våldtagen, slagen, skadar mig, osv osv.
Mår illa av mat, så dricker iprincip bara energidricka för o hålla mig igång. Jag är rädd för att vara en endaste minut ensam, för jag håller på o tappa fattningen. Vet knappt vad som är verkligt längre.

I måndags var jag hos läkaren. Hon var en jättetrevlig tjej som verkligen lyssnade.
Fick utskrivet antidepressiva, ångestdämpande och sömnmedicin.
Hon lovade att fixa en psykolog åt mig, och att hon ska hålla koll på mig.
Hon ska ringa mig den sista februari för att kolla hur det går med medicinerna

Så jag skrev till min syster och berättade att jag gjorde slut med min kille, och sa att det är för att jag mår så pass psykiskt dåligt så det inte funkar just nu. Och hon svarade med o säga att jag borde bryta kontakten med en av mina bästa vänner istället, så jag kan må bra. För enligt henne mår jag sämre av min bästa vän. Så nu är det bråk i full gång, hon sitter och förminskar mina känslor o tycker att hon har rätt. Medans jag sitter o skriver att hon inte har rätt att dra någon sån slutsats för hon inte vet hur situationen ser ut.
Ska egentligen till henne nästa helg på lördag, men vettefan om jag kommer klara av att träffa henne.

Efter mötet med min läkare på måndag, så kommer jag åka till psykakuten om jag inte får nå vettigt utav besöket. För jag klarar fan inte av det här.

Det är så sjukt mycket som pågår. Igår gjorde jag slut med min pojkvän o hämtade alla mina grejer, men nu bara rasar allt o jag ångrar mig. Men jag kan inte vara tillsammans med honom.


jag ska till läkaren på måndag, och kommer berätta för henne att om jag inte får hjälp så kommer jag behöva åka till psyk, för jag klarar inte det här. Vet inte vad fan jag ska ta mig till. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över att allt är som det är, o vet inte ens vad jag känner.
Vill bara bort från skiten.

Idag var jag alltså hos psykologen, och hon mer eller mindre bara sa emot allt jag sa. Så fick ett par papper med tips om hur man hanterar ångest, hon sa att jag ska uppsöka läkare för bedömning, ringa specialistpsykiatrin, osv osv osv. Så på måndag har jag bokad tid hos min husläkare, så får väl se vad hon säger. Får jag ingen vettig hjälp så lär jag åka till akutpsyk..

Imorgon gäller det. Imorgon ska jag till psykologen, men frågan e om jag kommer våga vara ärlig om allt.. Kommer antagligen vara helt förstörd när jag går därifrån.
Önska mig lycka till! Lär behövas..

Jag skapar denna blogg för att jag levt med psykisk ohälsa sen flera år tillbaka och ska på mitt första möte med min psykolog på måndag, nu när jag inte längre behöver söka till bup för att få hjälp.
Har sedan barnsben haft svårt för att bli lämnad ensam, bli skälld på, träffa nya människor, osv. Blev mobbad i skolan, från första till sjunde klass, från sjunde klass till 9an var jag utfryst utav hela klassen. Under dessa år utvecklades jag till o ständigt tänka på att skada mig, jag hade ångest alla timmar på dygnet, jag åt inte, jag ville ta mitt liv. Jag fick tid på bup akuten, och sedan tid hos bup där jag bor, det tog 5 möten, så sa dom "Du är för motsträvig och ovillig, så vi kan inte hjälpa dig". Sedan dess har jag aldrig känt att jag kan prata med någon vuxen om mina känslor och tankar, för ingen förstår eller tar mig på ansvar.

Jag har fått klara mig själv, o jag har levt för andra i min omgivning. Men nu är jag på botten, där jag varje dag tänker på att skada mig och ta mitt liv, o varje natt drömmer jag om våldtäkten, hur jag skada mig, misshandeln, och hur det vore att hoppa.

Så jag ringde, på eget bevåg, så jag ska till psykologen på måndag. Och vettefan hur det ska gå om jag ska vara ärlig. Men vill dokumentera o få utlopp av mina känslor.

Men det var iallafall anledningen till att jag ska skriva på denna blogg, och vet inte riktigt hur man fixar design och så på denna plattform, men det lär jag mig väl allt eftersom.
Tack o hej!